Petri Rouvinen: Finlands strategi – Tillväxt som bygger på innovationer

2016-05-17
Gästblogg

Efter sju magra år tänker vi inte längre än vad näsan är lång. Det är förvisso viktigt att få statsfinanserna på en stabil grund, men Finlands tillväxtstrategi kommer också under de kommande decennierna att bygga på innovationer.

Det finns mer än hundra förklaringar till ekonomisk tillväxt på lång sikt (Hyytinen & Rouvinen, 2005, Mistä talouskasvu syntyy?). Tillväxt, och den ökning av välfärden som den leder till, är summan av en mångfald av olika delfaktorer.

Det råder enighet om de viktigaste förklaringarna till tillväxt. Det är innovationer, vilket i det här sammanhanget innebär att man knyter en ny idé till ett utbud av tjänster och varor.

Välfärd är resultatet av mängden arbete och smart arbete, med andra ord produktiviteten. Sedan år 1900 har mängden arbete i Finland minskat med 12 %, medan produktiviteten har sextonfaldigats (enligt kalkyler av Matti Pohjola vid Aalto-universitetet). Tillväxt på lång sikt är alltså resultatet av produktivitet. Inte genom att slita och släpa allt mer, utan genom att erbjuda nya tjänster och varor som producerats med hjälp av allt bättre planering och verktyg.

Innovationsverksamhet på individ- och organisationsnivå drivs på av såväl käpp som morot. Käppen hänför sig till konkurrensen. Företagen borde erbjudas en miljö, där de som inte är bevandrade i innovationsverksamhet eller som inte är tillräckligt effektiva skulle gå miste om sin ställning till förmån för dem som är bättre. Rikligt med pengar, heder och anseende skulle tjäna som en morot för spridande av de bästa idéerna.

Redan att reglera konkurrensen är en balansakt. Utmaningarna är ännu större i fråga om drivfjädrarna. En ny idé är en komplicerad nyttighet: den slits inte när man använder den och om man delar med sig av den, kan man inte längre få den tillbaka av mottagaren. Ur medborgarnas synvinkel blir produktion av kunskap som enbart baserar sig på den privata sektorn för låg. Sålunda ingriper man inom samhällspolitiken i alla framstegsvänliga länder i den privata kunskapsmarknaden, i allt från utbildning till monopol som beviljas immateriella produktionsfaktorer. En del av den offentliga beslutsfattarens verktygslåda består också av stöd till privat innovationsverksamhet antingen i form av prasslande sedlar eller skattelättnader.

Man är ständigt tvungen att bryta en lans för innovationsstödens effektivitet. Enbart i fråga om effektiviteten hos Tekes har det forskats tusentals sidor. Det finns få vattentäta svar, eftersom grundfrågan är djävulskt svår: hur skulle världen se ut nu, om några innovationspolitiska interventioner inte hade gjorts? Man kan få en "bra känning" av frågan genom att närma sig den på olika sätt och i synnerhet genom en kombination av olika sätt, men det är omöjligt att ge ett uttömmande slutgiltigt svar.

Finlands strategi? Tillväxt som bygger på innovationer. Också i fortsättningen. Och det här är inte fråga om min åsikt, utan om ett aritmetiskt faktum. När det gäller tillväxt på lång sikt finns det inte något alternativ B. Det är förvisso viktigt att få statsfinanserna på en stabil grund och arbetskraftsdeltagandet att öka, men dessa utgör inte i och för sig en motor för en långsiktig tillväxt, även om detta är något som måste fås i skick för att man ska kunna upprätthålla institutioner som är nödvändiga för tillväxten.

Utbildning och kunskap är den jordmån ur vilken innovationer spirar. Men utbildning är bara utgångsläget. Nya idéer ska tillämpas och knytas till ett utbud av tjänster och produkter, för att de ska ha någon vidare betydelse för tillväxten.

Under den här regeringsperioden har man skurit ner på den offentliga finansieringen av forskning och utveckling och fokuseringen på finansieringen har förskjutits i riktning mot grundforskning. Även om regeringen har nya utspel på det här området, hotar regeringsperiodens saldo att stanna på minus.

Som en helhet är det svårt att se hur regeringen kunde främja förutsättningarna för tillväxt i Finland även på längre sikt. Åtminstone sker det inte så länge det radikala bygget och förnyandet av arbetsmarknaden inte framskrider.

I själva verket är det oklart om regeringen alls har någon tillväxtstrategi på längre sikt.

Petri Rouvinen
Forskningsdirektör vid Näringslivets forskningsinstitut ETLA och verkställande direktör för Etlatieto Oy
etla.fi

Miia Linnusmaa
comments powered by Disqus